Jag blir så arg på mig själv ibland, för att jag aldrig lär mig. Aldrig lär mig att jag inte KAN äta lagomt med socker eller kolhydratrik mat, det går alltid, alltid, alltid till överdrift. Massor med små receptorer i min kropp drar igång en hel drös med funktioner som säger "ÄT MER, ÄT TILLS DU INTE ORKAR MER" och jag faller för det varje gång.

Det här är något som styr hela mitt liv, som får mig att tvivla på mig själv och som får mig att tycka att jag är dålig. Om jag bara hade kunnat lägga det på en lagom nivå, det hade gjort det så mycket lättare. Men det kan jag inte. Hade jag levt själv och hamnat i en svacka så hade jag aldrig kunnat kontrollera mig det minsta, enda anledningen till att jag kan göra det är för att jag skäms om andra skulle se hur jag håller på.

Det är som att vara alkolist, man håller sig borta ett tag, står emot suget. Tänker till slut; jag ska bara ta en, en enda gör ingen skillnad... sen är man fast, vräker i sig tills man närapå kräks, stoppar i sig som att man aldrig skulle se mat/socker igen. Sen börjar det om. Suget sätter in, man ger upp och repeterar beteendet.

Det är jobbigt, oerhört jobbigt, att komma till insikt om att man har en beroendesjukdom och att hitta ett sätt att tygla den. Bara att komma till den punkten att man förstår att det man gör är onormalt tar lång tid - att förstå vad man ska göra åt det tar ännu längre.

Jag har kommit till den punkten där LCHF är lite av en livräddare för mig, en livsstil som lärt mig förstå det hemska beteendet jag haft under åren. Oftast går det hur bra som helst, jag äter strikt LCHF och mår super, kan välja att fuska vid vissa tillfällen och sedan är det bra så. Då är jag nöjd.

Men ibland kommer en svacka. Som nu. Där hela min värld kretsar kring kolhydrater och hur jag ska få tillgång till dem, när tankegångarna hela tiden smiter iväg mot mat och socker. Man ska äta för att leva och inte leva för att äta. Men just vid de här tillfällena är det tvärt om...

När det blir såhär tar det alltid några dagar för mig att inse vad jag håller på med, var det barkar iväg och sen får jag bara se till att stoppa det. Men jävlar vad svårt det är och satan vilken vilja som krävs. Jag hatar socker och mat. Ledsen för ett deppigt inlägg men that's just the way it is.

Puss på er! ♥