Jag blir så arg på mig själv ibland, för att jag aldrig lär mig. Aldrig lär mig att jag inte KAN äta lagomt med socker eller kolhydratrik mat, det går alltid, alltid, alltid till överdrift. Massor med små receptorer i min kropp drar igång en hel drös med funktioner som säger "ÄT MER, ÄT TILLS DU INTE ORKAR MER" och jag faller för det varje gång.

Det här är något som styr hela mitt liv, som får mig att tvivla på mig själv och som får mig att tycka att jag är dålig. Om jag bara hade kunnat lägga det på en lagom nivå, det hade gjort det så mycket lättare. Men det kan jag inte. Hade jag levt själv och hamnat i en svacka så hade jag aldrig kunnat kontrollera mig det minsta, enda anledningen till att jag kan göra det är för att jag skäms om andra skulle se hur jag håller på.

Det är som att vara alkolist, man håller sig borta ett tag, står emot suget. Tänker till slut; jag ska bara ta en, en enda gör ingen skillnad... sen är man fast, vräker i sig tills man närapå kräks, stoppar i sig som att man aldrig skulle se mat/socker igen. Sen börjar det om. Suget sätter in, man ger upp och repeterar beteendet.

Det är jobbigt, oerhört jobbigt, att komma till insikt om att man har en beroendesjukdom och att hitta ett sätt att tygla den. Bara att komma till den punkten att man förstår att det man gör är onormalt tar lång tid - att förstå vad man ska göra åt det tar ännu längre.

Jag har kommit till den punkten där LCHF är lite av en livräddare för mig, en livsstil som lärt mig förstå det hemska beteendet jag haft under åren. Oftast går det hur bra som helst, jag äter strikt LCHF och mår super, kan välja att fuska vid vissa tillfällen och sedan är det bra så. Då är jag nöjd.

Men ibland kommer en svacka. Som nu. Där hela min värld kretsar kring kolhydrater och hur jag ska få tillgång till dem, när tankegångarna hela tiden smiter iväg mot mat och socker. Man ska äta för att leva och inte leva för att äta. Men just vid de här tillfällena är det tvärt om...

När det blir såhär tar det alltid några dagar för mig att inse vad jag håller på med, var det barkar iväg och sen får jag bara se till att stoppa det. Men jävlar vad svårt det är och satan vilken vilja som krävs. Jag hatar socker och mat. Ledsen för ett deppigt inlägg men that's just the way it is.

Puss på er! ♥

Har varit i Umeå från söndag kväll till tisdag eftermiddag, hektiska men mycket roliga dagar som innefattade både utbildning och massa mys med mamma. Påväg hem till Luleå slog värsta förkylningen till, nös som aldrig förr och kände att febern kom smygandes i takt med att vi närmade oss hemmet.

Har sen legat halvt om halvt utslagen i sängen onsdag - torsdag, en sjukdomshistoria som dessutom gjorde att jag failade på veckans utmaning... åt glass igår på dagen men det var ungefär det enda jag åt också eftersom jag inte ville ha något annat - jag har inte bestämt mig för om det ska gillas eller inte.

Hursomhelst, det händer fina saker på vågen trots fuskandet i London och allt som varit innan det - jag verkar klara mig undan de där hemska viktplatåerna iallafall. Resultat?



Och jag ska inte förta mig men om glassen valde att förbrännas igår så tror jag att den här veckan kan ge åtminstone ett halvkilo till... för har varit sjuuukt disciplinerad om man bortser från igår. Vi håller tummarna och väntar snällt till onsdag! :D

Kram på er! ♥

Fina vänner växer inte på träd, något man lär sig genom åren. En som jag verkligen kan prata med och lita på är Mia, och i lördags hade vi en så otroligt mysig kväll och hon skämde bort mig som bara den. Vi drack vin, surrade och käkade trerätters. Jag som inte ens gillar soppa ÄLSKADE räksoppan med sting, den var helt underbar. Allt var 100% LCHF dessutom, har man det bra? :)

Förrätt: Het räksoppa toppad med klippt dill
Varmrätt: Fransyska kokad i rödvin, serverad med grönsallad, rödvinssås och färsk sparris
Efterrätt: Sockerfri vaniljpannacotta med passionsfruktstäcke

Blir hungrig bara av att tänka på maten, så gott var det. Ska göra soppan någongång, den var verkligen outstanding! :D

Såna här rätter ligger högt upp på min gilla-lista. Smakrika, enkla och jävligt goda. Man kan välja vilken färskost man vill egentligen, men min favvo är den som görs med Cantadou Örtagårdsost. Den nedan är med Vitlök och Örter, även den huuuuuur god som helst. Man varierar efter smak och tycke helt enkelt. Jag höftar alltid när jag lagar mat därför är det svårt att ge exakta mått men jag försöker!

Ugnsbakad lax med färskostsås

Fyra portioner, 200 grader

Lax

6-8 färdiga laxportioner eller en laxsida som du skär i portioner själv
salt
citronpeppar
smör&rapsolja (stekfett, Arla)
citronsaft

Lägg laxen i en ugnsfast form, citronpeppra och salta laxen rikligt, häll sedan på lite citronsaft. Ringla smör&rapsolja över. Skjutsa in dem i ca 15 minuter i ugnen. Fortsätt med såsen/tillbehören under tiden.

Färskostsås

en burk cantadou eller liknande
4 dl grädde
en skvätt mjölk
1-2 fiskbuljongtärningar
1 dl creme fraiche

Lägg alla ingredienser i en kastrull, rör ihop tills allt är smält. Häll över fisken och gratinera ytterligare fem minuter.

Klart!

Servera med blomkålsmos, färsk citron, grönsallad och romsås. MUMS!

Jag har egentligen aldrig haft en riktigt sund relation till mat och socker. Speciellt socker har varit min riktigt stora last i livet - utan att jag reflekterat över det förrän i efterhand. När jag växte upp var det nästan uteslutande mackor till frukost, vanligast var runda mjuka polarbröd med ett tjockt lager smör och skinka eller rostat bröd med marmelad och ost. Självklart stod det stora oboyglaset vid sidan om. När jag kom hem efter skolan var det ofta samma sak, mackor med oboy eller så nesquikpuffar med mjölk. Samma sak till kvällsfika. Om och om igen. Dag ut och dag in. Förutom detta åt vi väldigt kolhydratsrik mat hemma, ofta spaghetti med köttfärssås eller köttgryta och potatis, blodpudding med lingonsylt eller stuvade makaroner och fläsk. Nästan alltid hemlagat visserligen men så oerhört stärkelserikt! Inte konstigt att jag till slut hamnade i sockerfällan. Behöver jag nämna att jag har varit mullig/tjock hela min uppväxt? De här vanorna hade jag tills jag var runt 15-16 år.

Vid den tidpunkten hade jag ju "växt till mig" och min kropp såg ut som vilken femtonårings som helst, eftersom jag växt snabbt på längden så kunde jag nog kalla mig normalviktig, åtminstone ett tag. Jag hade fortsatt dåliga matvanor (insåg ju inte det då men när jag reflekterat i efterhand) men just den här perioden tränade jag ganska mycket badminton och tog långa promenader flera gånger i veckan med min vän Hanna så det märktes inte speciellt.

Det var när jag började gymnasiet det verkligen började gå utför. Långa dagar med dålig skolmat resulterade i besök på Max, Subway etc flera gånger i veckan, samt snacks från godismaskinerna eller kafeterian på skolan. Det var ungefär här jag började öka i vikt. Gick upp från 69 kg till strax under 80 kg på ett år. Och i tvåan på gymnasiet började helvetet på riktigt.

Flera dödsfall i familjen, sjukdomar och självmordsförsök från nära personer i min omgivning gjorde att jag nästan krashade. Det fanns ingen hejd. För att hålla lågan uppe, för att orka med, för att kunna prestera i skolan och för att inte helt bara lägga mig ner och ge upp så åt jag. Jämt, ständigt och hela tiden. Ni vet, sockret hade ju varit en bov redan innan, men det var nu det blev kaosartat. Socker, bröd, kakor, glass, chips, bullar, kolhydratsrik mat och Max var vardagsrutiner. Jag fann tröst i sockret. Något som för en kort sekund gjorde smärtan mindre påtaglig, något som dämpade ångesten och gav en hastig kick. Lättillgängligt, enkelt att konsumera och inte hejdlöst dyrt.

På ett och ett halvt år ökade jag över 20 kg ytterligare i vikt. Min hud över hela kroppen sprack, mina bröst exploderade storleksmässigt, jag fick celluliter på armar och lår och jag mådde skit rent kroppsligt. Men jag brydde mig inte. Inte ett dyft. Jag flyttade till Luleå 11 juni 2010 och vräkte i mig allt jag kom över - mat, chips, godis, onyttig mat osv. Det är så lätt när man känner sig ensam och är ensam. Ingen som dömer, ingen som ser.

Vändningen kom i september 2010 då jag var på ett födelsedagskalas. Jag åt och åt och åt och när jag kom hem skakade kroppen så kraftigt av sockerchocken att jag trodde jag skulle gå i bitar där och då. Det var samma kväll som jag bestämde mig för att sluta droga. För det var det jag gjorde. Missbrukade mat och socker. Vid det tillfället vägde jag uppskattningsvis 102-104 kg (vet inte exakt eftersom jag aldrig vägde mig).

Började med LCHF dagen efter, en kosthållning jag visste mycket om och hade hört och läst gott om. Det var aldrig svårt när jag kommit till den kritiska punkten. Det var som en väckarklocka, den där hemska kvällen i september. Jag såg mig själv för första gången på väldigt länge. Någonstans under vägen när jag mådde väldigt dåligt hade jag slutat engegera mig i hur stor jag hade blivit och hur stor jag var påväg att bli. Jag inbillade mig själv att jag var tvungen att ha storlek 48 på en kavaj för att den var liten i storleken. Såhär i efterhand kan jag inse att det inte alls var så, det var bara det att jag inte hade hunnit vänja mig vid att vara så stor. Trots att kläder, speglar, bilder och kondition talade för att jag var väldigt överviktig hade jag inte känt mig det, tills då.

I tre månader körde jag strikt LCHF, gjorde inte ett enda undantag. Tappade runt 15 kg uppskattningsvis, sen ytterligare några kilon de nästkommande månaderna när jag körde en mer liberal typ av LCHF. Sen började det om. Kolhydraterna smet sig in i allt större mängder och det slutade med att jag helt tappade kontrollen och hamnade i beroende igen i nästan ett halvår. Överkonsumerade mat och socker, gjorde några mindre lyckade försök att återgå till LCHF men powern fanns inte där. Vid den tidpunkten skyllde jag på att jag var less på att inte kunna äta kolhydrater som alla andra. Men grejen var ju den - jag äter inte kolhydrater som alla andra - jag missbrukar dem.

I februari 2012 bestämde jag mig för att verkligen göra en hållbar livsstilsförändring där jag skulle sätta upp helt nya "regler" och göra en variant av LCHF som jag gillade och som var anpassad för mig. Jag bestämde mig för att behålla ett kontrollerat intag av kolhydrater under VISSA tillfällen. Exempel på sådana är påsken, resan till London osv. Till idag när jag skriver har jag tappat nästan 12 kg sen jag började om, och uppskattningsvis närapå 25 kg sen jag började första gången. Jag kommer alltid fortsätta med min twist av LCHF, även om jag vet att många tycker jag är helt galen och tokig och bryter mot regelmönstret. Men man sätter sina egna regler, det är mat på mina villkor.

Hoppas ni uppskattar att jag delar med mig av min historia, kommentera gärna om ni har en liknande historia eller sitter på egna tankar om att börja med LCHF. Jag finns här hela vägen. Kram på er ♥

Med gurk- och paprikastavar, dip, mitt hjärta och hockey. Blir knappast mycket bättre än såhär!

Nådde mitt första delmål imorse, vilken stor lycka det var. Har försökt tänka när jag vägde under 80 kg senast men kan inte riktigt minnas... tre till fyra år sen iallafall! Så ni förstår att det verkligen känns som en milstolpe. Har varit upp och ner med träningen se senaste veckorna (mest ner...) men vikten och siffrorna på vågen förändras ju iallafall så jag försöker ta det med ro och väntar in träningsinspirationen.

Kommer inom kort att skriva ett inlägg om de fettreducerande ultraljudsbehandlingarna jag kommer börja med från och med nu. Spännande va? Kram på er ♥

Man kan säga att denna blev en riktig hit - även bland socker och mjölätarna. Grunden till receptet kom jag på eftersom jag har en favoritkaka som just heter Chokladkaka med himmelsk glasyr, så jag gjorde en variant. Mot slutet av kvällen när vi höll på att städa bort hittade jag Erik i köket som stod och åt upp glasyren... haha. Bara så ni har ett hum om hur god den är!

Chokladkaka med himmelsk glasyr LCHF

Kaka:

50 g smör
50 g 70% choklad (eller högre)
1 dl mandelmjöl (mixade skållad mandel i matberedaren)
2 ägg
0,75 dl stevia (eller motsvarande sockerersättning)
1 matsked kakao
(vaniljpulver)

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smör och choklad på låg värme, rör ihop till en smet. Vispa äggen och stevian med elvisp ett tag. Häll i chokladblandningen och vänd ner mandelmjöl blandat med kakao. Rör om. Häll upp i form och grädda i 5-10 minuter, kakan ska vara kladdig. Låt svalna.

Frosting:

60 g smör
100 g philadelphiaost
3 msk kakao
0,5-1 dl sockerersättning

Mixa i matberedaren eller mosa ihop med gaffel, smeta på kakan. Servera med grädde och hallon.

En av mina absolut finaste vänner Tina har varit här ikväll och myst med mig, vi slötittade på hockeyn (grattis Brynäs, ni var ruskigt duktiga och förtjänade vinsten men nästa år är det Luleå som vinner!) men allra mest pladdrade vi på om allt möjligt i livet, underbart.

På måndag fyller jag år och tänkte göra lite LCHF-fika men även vanlig tårta och kakor, en idé har gått upp för mig att man borde kunna göra en sockerfri frosting att toppa kladdkakan med så ikväll blev det ett första experiment, måtten är ungefärliga men det här är på ett hum vad som skulle behövas till en stor sats:

LCHF-frosting

60 g smör
100 g philadelphiaost
3 msk kakao
ca 1 dl sockerersättning

Mixa i matberedaren eller mosa ihop med gaffel, smeta på kakan. Servera med grädde och hallon.

Vi gjorde bara en tredjedel så mycket men åt det tillsammans med en LCHF-chokladboll, vispad grädde och drack te till. Galet gott! Menar inte bara lite gott, utan riktigt, riktigt gott! Ska bli spännande att se om de sockerätande gästerna tycker likadant på måndag.

Torsdag - hittills bästa och lyxigaste dagen den här veckan!