Noll energi, noll motivation och inspiration. Mest beror det nog på att jag har jobbat stenhårt med att flytta alla mammas saker hela dagen sen en enormt lång hemresa som tog x antal timmar. På allt detta så börjar det landa i mig att mamma är borta på riktigt, hon kommer inte tillbaka. Ni ska veta hur sjukt det känns.

 

Ni minns den här bubblan jag pratade om? Att jag såg allt lite snett uppifrån? Nu ser jag saker nästan rakt igen, det är som att landa i sig själv på ett vis. Jag är inte riktigt där än men det är ditåt jag rör mig, lite närmare sanningen, lite mer in i hela situationen. Men, på ett sätt är det väl bra att det är såhär kroppen fungerar. Sparar allt jävlar anamma till det jobbiga som ska göras i början - så när man verkligen förstår att det är sant och att det har hänt så finns det tid till att sörja . Då behöver man inte fokusera på planering av begravning och liknande.

 

Alla mammas saker är nerpackade och bortflyttade, nu är det helt tomt i hennes lägenhet. Det är så konstigt att röra i andras saker, bläddra i andras papper, bestämma vad som ska sparas och inte. Vi gjorde det så snabbt och enkelt vi kunde, delade sakerna i samförstånd, kastade saker gemensamt och litade på varandra. Jag har utan tvekan världens duktigaste lillasyster och lillebror. Tack för att ni finns ♥