sofiaslivsstil -

Sammanfattningsvis

Det har gått en månad och åtta dagar sedan vi fick det fruktansvärda beskedet... jag kan fortfarande inte tro det vissa stunder, det är för konstigt för att kunna stämma. Vet ni hur ensam man känner sig? Och jag vet att jag inte är det men det spelar ingen roll för hjärta och hjärna samverkar inte alltid på ett ordentligt sätt när tragedier händer i livet. Den enda jag vill ha i min närhet är mamma (förutom Erik då, och han är alltid här) och varje gång jag inser att jag ALDRIG mer kommer få vara med henne så är det som att någon kör en kniv i hjärtat på mig. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och berätta om hur det är, hur det känns, hur mamma var, om mina dippar och mina bra stunder men jag gör det inte. Iallafall inte nu. Jag lämnar inte helt ut mig själv, min familj och inte min mamma, bara så ni vet.

Nästa sak jag tänker säga är att jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer, ord, historier och allt annat runt omkring som ni skriver och delar med er av. Jag är bara inte tillräckligt stark för att svara på dem. En del saker ni skriver vänder ut och in på alla känslor och får mig att gråta i timmar. Men det är bra för mig, trots allt. Att veta att det finns fler än jag vet om som brydde sig (och bryr sig), men svaren kommer senare, eller inte alls. Jag tackar er för allt ni gör och för att ni verkligen tar er tid och är intresserade av mer än vad som hände.

Sist men inte minst vill jag bara uttrycka min STORA besvikelse över hur jävliga en del människor kan vara (inte de ovan och inte de jag inte känner så väl) men de jag umgåtts med, som jag har en historia med, personer som träffat min mamma och känner mig väl - att bara fyra av mina riktigt nära vänner närvarade på begravningen. Att vissa inte brytt sig om att höra av sig, inte skrivit några ord, inte visat något engagemang alls, det gör mig otroligt ledsen. Men till er säger jag; GLÖM ATT NI FÅR MIN HJÄLP NÄR NI HAR DET JOBBIGT NÄSTA GÅNG JÄVLA IDIOTJÄVLAR!!!

Personer som bara tar och tar och tar och ber om hjälp och hit och dit och som inte ens säger någonting när något sånt här händer, det känns skit. Jag förstår att det är jobbigt, att man inte vet hur man ska tackla det, att man inte vet vad man ska säga, men gissa tre gånger hur det känns för mig? Jag orkar inte vara snäll, orkar inte vara naiv, orkar inte bli utsugen all energi längre. De som känner sig träffade behöver inte höra av sig sen heller.

Behövde bara få ur mig det, är sällan arg men jävlar vad arg jag varit över det här.

Puss på er andra, som verkligen bryr er! ♥

2012-07-28 @ 22:50:47 När mamma dog Permalink

Kommentarer

Namn: Sofia

Hamnade på din blogg från att suttit & kickat lite på "spa of sweden" hur vet jag inte ?!
Men hur som haver, känner igenom ngt så otroligt när jag läser din blogg.
Jag har haft problem med vikten, gått på begravningar 4 år i rad, min mormor, min " styvmamma" , min pappa & iår gick jag på min brors.

Det går inte en dag att jag saknar alla, man får vara glad & man får även vara ledsen.

Jag är bara en i mängden men hoppas dig allt väl & ta dagarna som dem kommer, dem blir bättre för var dag som går.

Kramar från Sofia

2012-07-29 @ 10:15:23

Namn: Josse

Vet inte riktigt vad man ska skriva, men någonting bör man väl ändå skriva känner jag. Jag tycker att du är otroligt stark som fortfarande står på benen, men visst; man har ju inget annat val. Jag minns när jag var fjorton-femton år, min bästavän som jag gjorde allting med kom hem till mig och sa; Jag tror att mamma är död. Jag trodde verkligen inte på det, sedan ringde hennes far och berättade att hon hade bara dött i sängen där hemma. Jag vet inte hur många tårar vi fällde, eller hur många gånger hon bara stod och skrek av ilska. Bli lämnad av sin mamma när man precis ska fylla femton år, då hon behövs som mest. Visst behöver man sin mamma livet ut. Jag önskar att alla mammor var odödliga, men det är fullkomligt omöjligt. Jag önskar att du får må så bra som man kan, jag hoppas även att dina vänner förstår vilken tabbe de gjort, för vadå; det är ingen lätt sak du går igenom, det är ingenting man tar med en klackspark! Gråt ut, skrik, var arg, men fina du; det är okej att vara glad och skratta också .. glöm inte det! Massvis med kramar! Och förresten, din blogg är underbar!

2012-08-02 @ 14:30:18

Namn: Lotta Larsson

Hejsan. Jag tycker du är så stark som orkar skriva om din sorg och även din ilska. Det finns alltid idioter här i världen. Jag tänker ofta på Anna ibland skrattar jag åt fina minnen, ibland så bara gråter jag. När jag var på folkrace för ett tag sen så tyckte jag precis att hon kom och gick, men inte var det så tyvärr.
Hoppas att dagarna blir lättare med tiden, minnena bleknar ju aldrig men sorgen kan komma med lite längre mellanrum.
Tänker på Dig. <3<3<3
Kram Lotta

2012-08-03 @ 12:43:25

Trackback