Det har gått en månad och åtta dagar sedan vi fick det fruktansvärda beskedet... jag kan fortfarande inte tro det vissa stunder, det är för konstigt för att kunna stämma. Vet ni hur ensam man känner sig? Och jag vet att jag inte är det men det spelar ingen roll för hjärta och hjärna samverkar inte alltid på ett ordentligt sätt när tragedier händer i livet. Den enda jag vill ha i min närhet är mamma (förutom Erik då, och han är alltid här) och varje gång jag inser att jag ALDRIG mer kommer få vara med henne så är det som att någon kör en kniv i hjärtat på mig. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och berätta om hur det är, hur det känns, hur mamma var, om mina dippar och mina bra stunder men jag gör det inte. Iallafall inte nu. Jag lämnar inte helt ut mig själv, min familj och inte min mamma, bara så ni vet. 

 

Nästa sak jag tänker säga är att jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer, ord, historier och allt annat runt omkring  som ni skriver och delar med er av. Jag är bara inte tillräckligt stark för att svara på dem. En del saker ni skriver vänder ut och in på alla känslor och får mig att gråta i timmar. Men det är bra för mig, trots allt. Att veta att det finns fler än jag vet om som brydde sig (och bryr sig), men svaren kommer senare, eller inte alls. Jag tackar er för allt ni gör och för att ni verkligen tar er tid och är intresserade av mer än vad som hände.

 

Sist men inte minst vill jag bara uttrycka min STORA besvikelse över hur jävliga en del människor kan vara (inte de ovan och inte de jag inte känner så väl) men de jag umgåtts med, som jag har en historia med, personer som träffat min mamma och känner mig väl - att bara fyra av mina riktigt nära vänner närvarade på begravningen. Att vissa inte brytt sig om att höra av sig, inte skrivit några ord, inte visat något engagemang alls, det gör mig otroligt ledsen. Men till er säger jag; GLÖM ATT NI FÅR MIN HJÄLP NÄR NI HAR DET JOBBIGT NÄSTA GÅNG JÄVLA IDIOTJÄVLAR!!!

 

Personer som bara tar och tar och tar och ber om hjälp och hit och dit och som inte ens säger någonting när något sånt här händer, det känns skit. Jag förstår att det är jobbigt, att man inte vet hur man ska tackla det, att man inte vet vad man ska säga, men gissa tre gånger hur det känns för mig? Jag orkar inte vara snäll, orkar inte vara naiv, orkar inte bli utsugen all energi längre. De som känner sig träffade behöver inte höra av sig sen heller.

 

Behövde bara få ur mig det, är sällan arg men jävlar vad arg jag varit över det här.

 

Puss på er andra, som verkligen bryr er! ♥

 

 

Dagarna går i ett nu, flyter ihop, rusar iväg. Den första veckan var den längsta i mitt liv, de här två sista har bokstavligt talat bara försvunnit. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Vaknar glad, somnar ledsen, vaknar ledsen, somnar glad, försöker andas och göra klart saker mittemellan. Pratar med människor, struntar att prata med människor, svarar på mail, svarar inte på mail. Tänker att jag ska göra saker, hittar inte energin. Får plötsligt energi, gör massor. Bakar bullar, spelar kubb, gråter floder, solar, funderar och tänker, städar, syr, tvättar, är glad, pussas och kramas, gråter igen, lagar mat, skrattar.

 

Om jag bara kunde säga, om ni bara kunde veta, hur mycket det är att göra, hur mycket det finns att göra. Men som människa räcker man till bara man bestämt sig för att göra det. Vi kanske inte alltid hinner allt, men vi hinner mycket. Vi gör tillräckligt ändå, det är bara att acceptera att man är mänsklig.

Begravning på fredag, gruvar mig otroligt.

 

 

Mamma, jag älskar dig, för alltid ♥

 

 

 

 Kanske den sista bilden som någonsin togs på mamma... hon hade varit på stranden hela dagen och kom direkt till mitt boende i Umeå när jag hade utbildningen. Vi bestämde oss för att äta middag på stan och mamma ville ju inte ha på sig kläderna hon haft på stranden. Jag fixade hennes hår sen lånade hon min tunika och sa sådär som hon alltid sa (ni som kände henne vet): "Nämen, det är ju guldknappar på den här, då kan jag ju inte ha mina silverarmband på mig." och jag skrattade åt henne och sa att det kunde hon visst. Och det hade hon.

Som ni förstår så är det väldigt svårt att anpassa kosten när man bor borta vilket jag gjort i nära två veckors tid. Visst, det hade gått - men till vilket pris? Ibland får man välja var man ska lägga sina prioriteringar, hade jag kört stenhårt på kosten hade jag med all säkerhet inte orkat med allt annat. Just den här perioden har varenda litet kex, minsta bit rabarberpaj och varenda pastarätt varit värdefull. Inte för att jag mår speciellt bra av det, min mage blir lätt kaos. Däremot så har de där små energikickarna gett mig en spark i rumpan att fixa saker när jag känt att jag inte orkat mer.

 

Nu är jag hemma, och känner att jag måste lägga mer fokus på maten för att få ett fungerande liv och mående som består och finns kvar i det långa loppet. Som vanligt återgår jag till LCHF, funkar super för mig. Och vet ni? Sorg tar så otroligt mycket energi, mer än man kan tro. Har ätit otaliga godisbitar, tryckt chips, ätit glass och kakor under de här två veckorna och har knappt plussat ett kilo, vågen stod i morse på 78,1 kg, samma eller en aning mindre som innan den här perioden. I vanliga fall kan jag inte ens titta på en godispåse utan att gå upp i vikt.

 

Bloggen kommer dock fortfarande ha stort fokus på mamma och hennes bortgång, det är en bra bearbetning att få skriva av sig. Känslor kommer till uttryck så bra när de är satta på pränt. Tror även det är bra för mig att titta tillbaka hit senare i livet, hjärnan prioriterar inte direkt att lägga saker på minnet just nu.

 

Nu ska jag ut och njuta av den underbara solen!

 

Pussar och kramar ♥

 

 

Det är helt sjukt hur mycket som ska fixas när en sån här sak händer, orkar inte dra allt men det är mycket och det tar TID - sen ska man komma ihåg allt också mitt i all sorg och ilska. Lite snurrigt i huvudet nu men sjukskrivning två veckor till är fixat, känns skönt att kunna bara vara och smälta allt. Längtar tillbaka till jobbet otroligt men det finns ju kvar. Som tur är det ju inte mina ben som slutat funka så jag kan ju alltid kika ner bara för att prata, dricka kaffe, pilla i hyllorna och få lite input från andra håll.

 

 

 

Det är konstigt, men det gör det faktiskt.

 

Noll energi, noll motivation och inspiration. Mest beror det nog på att jag har jobbat stenhårt med att flytta alla mammas saker hela dagen sen en enormt lång hemresa som tog x antal timmar. På allt detta så börjar det landa i mig att mamma är borta på riktigt, hon kommer inte tillbaka. Ni ska veta hur sjukt det känns.

 

Ni minns den här bubblan jag pratade om? Att jag såg allt lite snett uppifrån? Nu ser jag saker nästan rakt igen, det är som att landa i sig själv på ett vis. Jag är inte riktigt där än men det är ditåt jag rör mig, lite närmare sanningen, lite mer in i hela situationen. Men, på ett sätt är det väl bra att det är såhär kroppen fungerar. Sparar allt jävlar anamma till det jobbiga som ska göras i början - så när man verkligen förstår att det är sant och att det har hänt så finns det tid till att sörja . Då behöver man inte fokusera på planering av begravning och liknande.

 

Alla mammas saker är nerpackade och bortflyttade, nu är det helt tomt i hennes lägenhet. Det är så konstigt att röra i andras saker, bläddra i andras papper, bestämma vad som ska sparas och inte. Vi gjorde det så snabbt och enkelt vi kunde, delade sakerna i samförstånd, kastade saker gemensamt och litade på varandra. Jag har utan tvekan världens duktigaste lillasyster och lillebror. Tack för att ni finns ♥

 

 

 

 

 

 

... du försvann utan ett ord, det är så mycket jag hade velat fråga, så mycket jag velat säga, så många saker vi kunnat dela... Det är så svårt att förstå att du är borta, även om allt pekar på att du är det så vill och kan jag inte riktigt tro det. Du var den bästa, finaste, mest hjälpsamma mamman någon kunnat önska sig, som jag kunnat önska mig. Jag hoppas att jag, en vacker dag, kan få veta hur du egentligen tänkte, kände, mådde. Älskar dig för alltid, har börjat sakna dig mer och mer.

Jag gråter ihjäl mig av att tänka att jag aldrig kommer få se dig, aldrig kan prata med dig, aldrig kan tänka på dig utan att känna sorg över att du inte finns här mer. Hur ska man leva utan sin mamma? Hur gör man? Var hämtar man all kraft ifrån? På något sätt går det, det bara måste gå. Med tårar, luft, tankar, vatten, sömn och kärlek klarar man allt, på något sätt. Jag vägrar ge upp, vägrar. Det hade du inte velat, det vet jag. Du hade sagt; "Sofia, livet är jobbigt ibland, det finns alltid människor eller saker som tar energi och det är bara att sålla bort dem. Du är så duktig, du är så stark, jag är så stolt över dig. Jag älskar dig och finns här för dig.".

 

Jag vet att du hade sagt det, jag vet att du tänker det. På något vis är det som att du är här med mig hela tiden fast ändå inte. Allt är lite omvänt, väldigt konstigt.