Som ni förstår så är det väldigt svårt att anpassa kosten när man bor borta vilket jag gjort i nära två veckors tid. Visst, det hade gått - men till vilket pris? Ibland får man välja var man ska lägga sina prioriteringar, hade jag kört stenhårt på kosten hade jag med all säkerhet inte orkat med allt annat. Just den här perioden har varenda litet kex, minsta bit rabarberpaj och varenda pastarätt varit värdefull. Inte för att jag mår speciellt bra av det, min mage blir lätt kaos. Däremot så har de där små energikickarna gett mig en spark i rumpan att fixa saker när jag känt att jag inte orkat mer.

 

Nu är jag hemma, och känner att jag måste lägga mer fokus på maten för att få ett fungerande liv och mående som består och finns kvar i det långa loppet. Som vanligt återgår jag till LCHF, funkar super för mig. Och vet ni? Sorg tar så otroligt mycket energi, mer än man kan tro. Har ätit otaliga godisbitar, tryckt chips, ätit glass och kakor under de här två veckorna och har knappt plussat ett kilo, vågen stod i morse på 78,1 kg, samma eller en aning mindre som innan den här perioden. I vanliga fall kan jag inte ens titta på en godispåse utan att gå upp i vikt.

 

Bloggen kommer dock fortfarande ha stort fokus på mamma och hennes bortgång, det är en bra bearbetning att få skriva av sig. Känslor kommer till uttryck så bra när de är satta på pränt. Tror även det är bra för mig att titta tillbaka hit senare i livet, hjärnan prioriterar inte direkt att lägga saker på minnet just nu.

 

Nu ska jag ut och njuta av den underbara solen!

 

Pussar och kramar ♥