Det har gått en månad och åtta dagar sedan vi fick det fruktansvärda beskedet... jag kan fortfarande inte tro det vissa stunder, det är för konstigt för att kunna stämma. Vet ni hur ensam man känner sig? Och jag vet att jag inte är det men det spelar ingen roll för hjärta och hjärna samverkar inte alltid på ett ordentligt sätt när tragedier händer i livet. Den enda jag vill ha i min närhet är mamma (förutom Erik då, och han är alltid här) och varje gång jag inser att jag ALDRIG mer kommer få vara med henne så är det som att någon kör en kniv i hjärtat på mig. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och berätta om hur det är, hur det känns, hur mamma var, om mina dippar och mina bra stunder men jag gör det inte. Iallafall inte nu. Jag lämnar inte helt ut mig själv, min familj och inte min mamma, bara så ni vet. 

 

Nästa sak jag tänker säga är att jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer, ord, historier och allt annat runt omkring  som ni skriver och delar med er av. Jag är bara inte tillräckligt stark för att svara på dem. En del saker ni skriver vänder ut och in på alla känslor och får mig att gråta i timmar. Men det är bra för mig, trots allt. Att veta att det finns fler än jag vet om som brydde sig (och bryr sig), men svaren kommer senare, eller inte alls. Jag tackar er för allt ni gör och för att ni verkligen tar er tid och är intresserade av mer än vad som hände.

 

Sist men inte minst vill jag bara uttrycka min STORA besvikelse över hur jävliga en del människor kan vara (inte de ovan och inte de jag inte känner så väl) men de jag umgåtts med, som jag har en historia med, personer som träffat min mamma och känner mig väl - att bara fyra av mina riktigt nära vänner närvarade på begravningen. Att vissa inte brytt sig om att höra av sig, inte skrivit några ord, inte visat något engagemang alls, det gör mig otroligt ledsen. Men till er säger jag; GLÖM ATT NI FÅR MIN HJÄLP NÄR NI HAR DET JOBBIGT NÄSTA GÅNG JÄVLA IDIOTJÄVLAR!!!

 

Personer som bara tar och tar och tar och ber om hjälp och hit och dit och som inte ens säger någonting när något sånt här händer, det känns skit. Jag förstår att det är jobbigt, att man inte vet hur man ska tackla det, att man inte vet vad man ska säga, men gissa tre gånger hur det känns för mig? Jag orkar inte vara snäll, orkar inte vara naiv, orkar inte bli utsugen all energi längre. De som känner sig träffade behöver inte höra av sig sen heller.

 

Behövde bara få ur mig det, är sällan arg men jävlar vad arg jag varit över det här.

 

Puss på er andra, som verkligen bryr er! ♥

 

 

Dagarna går i ett nu, flyter ihop, rusar iväg. Den första veckan var den längsta i mitt liv, de här två sista har bokstavligt talat bara försvunnit. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Vaknar glad, somnar ledsen, vaknar ledsen, somnar glad, försöker andas och göra klart saker mittemellan. Pratar med människor, struntar att prata med människor, svarar på mail, svarar inte på mail. Tänker att jag ska göra saker, hittar inte energin. Får plötsligt energi, gör massor. Bakar bullar, spelar kubb, gråter floder, solar, funderar och tänker, städar, syr, tvättar, är glad, pussas och kramas, gråter igen, lagar mat, skrattar.

 

Om jag bara kunde säga, om ni bara kunde veta, hur mycket det är att göra, hur mycket det finns att göra. Men som människa räcker man till bara man bestämt sig för att göra det. Vi kanske inte alltid hinner allt, men vi hinner mycket. Vi gör tillräckligt ändå, det är bara att acceptera att man är mänsklig.

Begravning på fredag, gruvar mig otroligt.

 

 

Mamma, jag älskar dig, för alltid ♥

 

 

 

 Kanske den sista bilden som någonsin togs på mamma... hon hade varit på stranden hela dagen och kom direkt till mitt boende i Umeå när jag hade utbildningen. Vi bestämde oss för att äta middag på stan och mamma ville ju inte ha på sig kläderna hon haft på stranden. Jag fixade hennes hår sen lånade hon min tunika och sa sådär som hon alltid sa (ni som kände henne vet): "Nämen, det är ju guldknappar på den här, då kan jag ju inte ha mina silverarmband på mig." och jag skrattade åt henne och sa att det kunde hon visst. Och det hade hon.

Det är helt sjukt hur mycket som ska fixas när en sån här sak händer, orkar inte dra allt men det är mycket och det tar TID - sen ska man komma ihåg allt också mitt i all sorg och ilska. Lite snurrigt i huvudet nu men sjukskrivning två veckor till är fixat, känns skönt att kunna bara vara och smälta allt. Längtar tillbaka till jobbet otroligt men det finns ju kvar. Som tur är det ju inte mina ben som slutat funka så jag kan ju alltid kika ner bara för att prata, dricka kaffe, pilla i hyllorna och få lite input från andra håll.

 

 

 

Det är konstigt, men det gör det faktiskt.

 

... du försvann utan ett ord, det är så mycket jag hade velat fråga, så mycket jag velat säga, så många saker vi kunnat dela... Det är så svårt att förstå att du är borta, även om allt pekar på att du är det så vill och kan jag inte riktigt tro det. Du var den bästa, finaste, mest hjälpsamma mamman någon kunnat önska sig, som jag kunnat önska mig. Jag hoppas att jag, en vacker dag, kan få veta hur du egentligen tänkte, kände, mådde. Älskar dig för alltid, har börjat sakna dig mer och mer.

Jag gråter ihjäl mig av att tänka att jag aldrig kommer få se dig, aldrig kan prata med dig, aldrig kan tänka på dig utan att känna sorg över att du inte finns här mer. Hur ska man leva utan sin mamma? Hur gör man? Var hämtar man all kraft ifrån? På något sätt går det, det bara måste gå. Med tårar, luft, tankar, vatten, sömn och kärlek klarar man allt, på något sätt. Jag vägrar ge upp, vägrar. Det hade du inte velat, det vet jag. Du hade sagt; "Sofia, livet är jobbigt ibland, det finns alltid människor eller saker som tar energi och det är bara att sålla bort dem. Du är så duktig, du är så stark, jag är så stolt över dig. Jag älskar dig och finns här för dig.".

 

Jag vet att du hade sagt det, jag vet att du tänker det. På något vis är det som att du är här med mig hela tiden fast ändå inte. Allt är lite omvänt, väldigt konstigt.

 

 

Annonsen och dödsrunan var i tidningen idag... jag hoppas att ingen någonsin mer kommer behöva skriva eller se dödsannonsen till sin inte ens 40-åriga mamma. Jag älskar och saknar dig ♥

 

 

Dödsrunan:

 

Sitter hemma hos min morbror i deras fina västerbottensgård, har busat med mina kusiner, pussat på Erik som kom hit för ett par timmar sen, sjungit låtar, ätit sjukt god grillad korv och fikat toscakaka. Allt hade kunnat vara så bra, det enda som fattas är mamma. Det är såna här stunder saknaden sätter in. När hon kunde delat gitarrspelandet med Matias och skrattat när vi gjorde rörelser till "huvud-axlar-knä-och-tå". Kramat mig, strykt mig på kinden, sagt att hon älskar mig.

 

Det kommer alltid finnas såna här stunder, då mamma borde varit med. Det är bara extra jobbigt när man knappt själv förstått att hon är borta för alltid. Hon kommer aldrig mer igen. Men, jag tror, att bara för att hon inte är här kroppsligt så flyger hon säkert omkring här själsligt. Tittar på oss, skrattar och skickar pussar, kramar och kärlek.

Vissa saker måste man få tro, bara för att det ska vara lite lättare.

 

Mamma, vi tänker på dig, älskar dig och önskar att du vore här med oss. Varje minut går åt till att tänka på dig, ditt fina skratt, din härliga humor, ditt vackra ansikte. Du finns i våra hjärtan för alltid! ♥

 

Mina underbara små hjärtan ♥

 

 

Kramar, kärlek, prat, fina människor, mat, sömn och att hålla fast sig vid verkligheten - det gör att man klarar sig igenom även de värsta sakerna här i livet.

 

Anonym kommentar (något förkortad):

Hej!

Jag kan inte ens försöka förstå vad du går igenom just nu, hoppas du inte tycker att denna fråga är för dum/opassande/fel/jobbigt osv så svara inte... men vad dog din mamma av?

Svar: Hej! Jag är glad att du frågar men faktum är att jag inte bestämt om jag ska skriva ut det eller inte, med respekt för både mamma och min övriga familj. I dagarna görs även en obduktion och då får vi veta, på papper, vad hon dog av. Så jag har heller inte en klar bild. Om det kommer en dag då jag känner mig redo att berätta det så gör jag det, men just nu avstår jag. Tyvärr är det också så att människor är alltför nyfikna ibland. Även om det här var en ärlig fråga så är jag fortfarande förvånad över den respektlöshet som kom i form av ett tiotal vänförfrågningar  på Facebook från personer jag aldrig pratat med tidigare dagen/dagarna efter vi fick veta det. Såna saker är enbart för personlig vinning/nyfikenhet och sånt blir man jävligt less på, man har tillräckligt mycket ändå än att oroa sig om sånt. Kram Sofia

Vet att det är en del som läser här, mestadels vänner, familj & släkt så ville ta chansen att skriva lite om begravningen. Vi har varit på begravningsbyrån nu på morgonen och gjort klart det mesta, det viktigaste nu är att träffa prästen och bestämma mer ingående hur programmet kommer se ut men annars är gravsten, annons, begravningsplats, kremering/inte kremering, kista, kläder i kistan osv bestämt. Håller såna saker inom familjen så länge, ha överseende.

 

Begravningen kommer ske i Robertsfors kyrka fredag 13 juli klockan 11.00 och den kommer vara öppen för allmänheten. Minnesstund med fika kommer infalla efter begravningen och hålls i församlingsgården i kretsen av de närmaste. Det innebär att om du inte får en inbjudan och inte har något släktskap är du tyvärr inte inbjuden till minnesstunden.

 

Handrosor (de rosor man lägger på kistan) ska gå i vitt eller rött, då utsmyckningen kommer vara i rött och vitt och tillhandahålls av den personen i fråga som kommer. Begravningsannonsen kommer ut i VK och VF på lördag. Inbjudningarna till minnesstunden kommer nästa vecka.

 

 

Behöver jag säga att allt känns helt overkligt och att jag är illamående precis hela tiden? Trots det så går det ändå rätt bra, det är skönt att det mesta av det praktiska är klart och färdigt... Kommer dock kännas hemskt med mammas dödsannons i tidningen, det är som att det blir mer verkligt på något sätt...

 

Det är konstigt att planera en begravning. Vilken kista? Vilken gravsten? Hur ska det se ut? Vilken musik? Ska man ha röda eller vita handrosor? Vilka får komma på minnesstunden? Fika eller smörgåstårta? Ska man ha ett unikt inslag eller hålla en standardbegravning?

 

Så otroligt många svåra frågor i ett scenario som känns alltmer ofattbart. Det känns som att det är lite mer overkligt för varje dag som går. Lite konstigare, lite skummare. Lite mer förvirrat, lite mer ledsamt. Drömmer drömmar om mamma, både bra och dåliga. Jag börjar på något sätt tappa kontrollen över vissa saker. Glömmer sådant folk sagt, vet inte själv vad jag svarar och tappar bort mig mitt i meningar. Vet varken vad jag ska säga eller vad jag sagt.

 

Vi får låta tiden gå, det blir kanske bättre... någongång...

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, göra eller känna. Allt jag vill är att ha tillbaka min mamma. Jag vill kunna plocka upp telefonen, ringa och bara säga att jag älskar henne sådär som jag brukade göra. Jag vill ligga nära i soffan, prata alldeles för mycket, stryka på hennes hår, skratta åt dåliga skämt, värmas av mjuka kramar.

 

Jag kommer aldrig mer få göra det. Jag kommer aldrig mer få prata med min mamma, jag kommer aldrig mer känna hennes värme, aldrig höra henne säga att hon älskar mig. Aldrig få ringa när jag är som allra mest ledsen. Men det allra värsta av allt är att mina barn aldrig kommer lära känna sin mormor. De kommer inte veta hur hon rörde sig, hur mjuka hennes händer var, hur vackert hon sjöng.

 

Det är så mycket tankar och känslor som rör sig i ett virrvarr fram och tillbaka. Jag kan inte ens säga att jag saknar henne än, det var så nyligt vi träffades. Jag är i en bubbla av luft, och det känns som att jag tittar på allt från en annan vinkel. På kvällen när jag inte kan sova tänker jag att det inte är sant, att det inte kan vara det. Att någon hittat på. Att det är en hemsk mardröm som snart tar slut, att när jag vaknar kommer allt vara som vanligt. Jag kan ringa till mamma, berätta att jag drömt att hon var död, gråta floder medan hon lugnar mig sådär som bara mamma kan, tröstande, smekande, säga att det bara var en dröm.

 

Men varje morgon är det en liten bit till av sanningen som uppdagas. Jag kan fortfarande inte ringa till mamma, jag kan inte prata med henne. Inget är bra, allt är kaos, allt är konstigt och jag sitter fortfarande i en vakuumbubbla och tittar på världen lite ovanifrån, inte så nära, lite på sidan om.

Det kommer skov av känslor. Ilska över att hon valde att lämna oss, besvikelse över hennes val, sorg över att hon är borta, skuld över vad man kunnat göra bättre men även lättnad att hon till slut har funnit frid och slipper ha ont. Det här var hennes val. Hennes enda och sista önskan. Hon valde ett liv utan oss, inte för att hon inte älskade oss utan för att hon hade svårt att hitta frid och älska sig själv. På ett sätt har hon det bra nu. Hon slipper ha ont, hon får vara med sin pappa, sin syster och sina syskonbarn i himlen.

 

På ett annat sätt är jag så jävla arg över att man är så förbannat feg, att hon inte hade lite mer att ge, lite mer att kämpa för, att hon inte såg det uppenbara. Att hon inte lyssnade på det vi sa, att vi älskade henne.

 

Imorgon börjar det praktiska, konstigt att man måste fixa saker och inte bara har tid för sorg...

 

Ta hand om de ni älskar, de försvinner när man minst anar det.

 

Jag älskar dig mamma och jag hoppas du har det bra i himlen! ♥