Annons
Annonsen och dödsrunan var i tidningen idag... jag hoppas att ingen någonsin mer kommer behöva skriva eller se dödsannonsen till sin inte ens 40-åriga mamma. Jag älskar och saknar dig ♥
Dödsrunan:
"Anna Koistinen, 39 år, har lämnat sina barn, sin familj, släkt och vänner i stor sorg och saknad.
Mamma föddes 1972 och hade trygga uppväxtår i Robertsfors, där hon också spenderade den största delen av hennes liv. Som yngst med fem äldre syskon lärde hon sig tidigt vikten av att kunna och lära, något som inte lät vänta på sig. Som liten läste hon alltid morgontidningen högt för de äldre med den inlevelsen ett barn har när man egentligen inte kan. Så högt att de en dag tröttnade och lärde henne, tre år gammal, läsa på riktigt.
Arton år gammal födde hon sitt första barn, Sofia. Två år senare kom Emma och som nyss fylld 25-åring fick hon sin förste son och sitt tredje barn, Emil. Hon var en mycket hänsynsfull och kärleksfull mamma som alltid ville ge sina barn så mycket hon kunde. Trots att hennes kroniska smärta många gånger begränsade henne så var hon på så många plan den bästa mamman ett barn kan önska. Intresserad, duktig, hjälpsam och med en aldrig svikande tro på rättvisa.
Att beskriva hur hon var som person kräver mer papper än hela världen kan tillhandahålla, men skulle man berätta om henne med tre ord skulle dessa vara intelligent, sympatisk och kreativ. Fattades en skruv till ett bygge eller om en lampskärm hängde snett hittade hon alltid en lösning trots att man själv inte såg någon. Behövde man en famn att gråta i fanns hon alltid där för att stötta och hjälpa.
Det musikaliska hängde med hela livet, hon var en fantastisk sångare och gitarrist. Nu får mamma sjunga lika vackert som alltid med de andra änglarna och krama morfar, Helena, Erik och Camilla. hennes liv blev för kort, men hon finns alltid i våra tankar och hjärtan. Vi ses i himlen en vacker dag! Vi älskar henne mer än allt.
Mamma föddes 1972 och hade trygga uppväxtår i Robertsfors, där hon också spenderade den största delen av hennes liv. Som yngst med fem äldre syskon lärde hon sig tidigt vikten av att kunna och lära, något som inte lät vänta på sig. Som liten läste hon alltid morgontidningen högt för de äldre med den inlevelsen ett barn har när man egentligen inte kan. Så högt att de en dag tröttnade och lärde henne, tre år gammal, läsa på riktigt.
Arton år gammal födde hon sitt första barn, Sofia. Två år senare kom Emma och som nyss fylld 25-åring fick hon sin förste son och sitt tredje barn, Emil. Hon var en mycket hänsynsfull och kärleksfull mamma som alltid ville ge sina barn så mycket hon kunde. Trots att hennes kroniska smärta många gånger begränsade henne så var hon på så många plan den bästa mamman ett barn kan önska. Intresserad, duktig, hjälpsam och med en aldrig svikande tro på rättvisa.
Att beskriva hur hon var som person kräver mer papper än hela världen kan tillhandahålla, men skulle man berätta om henne med tre ord skulle dessa vara intelligent, sympatisk och kreativ. Fattades en skruv till ett bygge eller om en lampskärm hängde snett hittade hon alltid en lösning trots att man själv inte såg någon. Behövde man en famn att gråta i fanns hon alltid där för att stötta och hjälpa.
Det musikaliska hängde med hela livet, hon var en fantastisk sångare och gitarrist. Nu får mamma sjunga lika vackert som alltid med de andra änglarna och krama morfar, Helena, Erik och Camilla. hennes liv blev för kort, men hon finns alltid i våra tankar och hjärtan. Vi ses i himlen en vacker dag! Vi älskar henne mer än allt.
Hennes barn"
Ändringar
Gjorde om bloggen lite i förrgår, kände att fokus inte borde ligga på viktresan då det mer kommer bli ett forum för att lufta tankarna efter mamma gått bort. Texten bakom headern "Ubiqumque sum, tu semper mecum es. Te desidero, mater. In aeternum." är på latin och betyder "Vart jag än är, är du alltid med mig. Du fattas mig, mamma. För evigt och för alltid."
Kram på er ♥
Just nu
Sitter hemma hos min morbror i deras fina västerbottensgård, har busat med mina kusiner, pussat på Erik som kom hit för ett par timmar sen, sjungit låtar, ätit sjukt god grillad korv och fikat toscakaka. Allt hade kunnat vara så bra, det enda som fattas är mamma. Det är såna här stunder saknaden sätter in. När hon kunde delat gitarrspelandet med Matias och skrattat när vi gjorde rörelser till "huvud-axlar-knä-och-tå". Kramat mig, strykt mig på kinden, sagt att hon älskar mig.
Det kommer alltid finnas såna här stunder, då mamma borde varit med. Det är bara extra jobbigt när man knappt själv förstått att hon är borta för alltid. Hon kommer aldrig mer igen. Men, jag tror, att bara för att hon inte är här kroppsligt så flyger hon säkert omkring här själsligt. Tittar på oss, skrattar och skickar pussar, kramar och kärlek.
Vissa saker måste man få tro, bara för att det ska vara lite lättare.
Mamma, vi tänker på dig, älskar dig och önskar att du vore här med oss. Varje minut går åt till att tänka på dig, ditt fina skratt, din härliga humor, ditt vackra ansikte. Du finns i våra hjärtan för alltid! ♥
Mina underbara små hjärtan ♥
Överlevnaden
Kramar, kärlek, prat, fina människor, mat, sömn och att hålla fast sig vid verkligheten - det gör att man klarar sig igenom även de värsta sakerna här i livet.
Fråga
Anonym kommentar (något förkortad):
Hej!
Jag kan inte ens försöka förstå vad du går igenom just nu, hoppas du inte tycker att denna fråga är för dum/opassande/fel/jobbigt osv så svara inte... men vad dog din mamma av?
Svar: Hej! Jag är glad att du frågar men faktum är att jag inte bestämt om jag ska skriva ut det eller inte, med respekt för både mamma och min övriga familj. I dagarna görs även en obduktion och då får vi veta, på papper, vad hon dog av. Så jag har heller inte en klar bild. Om det kommer en dag då jag känner mig redo att berätta det så gör jag det, men just nu avstår jag. Tyvärr är det också så att människor är alltför nyfikna ibland. Även om det här var en ärlig fråga så är jag fortfarande förvånad över den respektlöshet som kom i form av ett tiotal vänförfrågningar på Facebook från personer jag aldrig pratat med tidigare dagen/dagarna efter vi fick veta det. Såna saker är enbart för personlig vinning/nyfikenhet och sånt blir man jävligt less på, man har tillräckligt mycket ändå än att oroa sig om sånt. Kram Sofia
Hej!
Jag kan inte ens försöka förstå vad du går igenom just nu, hoppas du inte tycker att denna fråga är för dum/opassande/fel/jobbigt osv så svara inte... men vad dog din mamma av?
Svar: Hej! Jag är glad att du frågar men faktum är att jag inte bestämt om jag ska skriva ut det eller inte, med respekt för både mamma och min övriga familj. I dagarna görs även en obduktion och då får vi veta, på papper, vad hon dog av. Så jag har heller inte en klar bild. Om det kommer en dag då jag känner mig redo att berätta det så gör jag det, men just nu avstår jag. Tyvärr är det också så att människor är alltför nyfikna ibland. Även om det här var en ärlig fråga så är jag fortfarande förvånad över den respektlöshet som kom i form av ett tiotal vänförfrågningar på Facebook från personer jag aldrig pratat med tidigare dagen/dagarna efter vi fick veta det. Såna saker är enbart för personlig vinning/nyfikenhet och sånt blir man jävligt less på, man har tillräckligt mycket ändå än att oroa sig om sånt. Kram Sofia
Vår vackra mamma. ♥
Information
Vet att det är en del som läser här, mestadels vänner, familj & släkt så ville ta chansen att skriva lite om begravningen. Vi har varit på begravningsbyrån nu på morgonen och gjort klart det mesta, det viktigaste nu är att träffa prästen och bestämma mer ingående hur programmet kommer se ut men annars är gravsten, annons, begravningsplats, kremering/inte kremering, kista, kläder i kistan osv bestämt. Håller såna saker inom familjen så länge, ha överseende.
Begravningen kommer ske i Robertsfors kyrka fredag 13 juli klockan 11.00 och den kommer vara öppen för allmänheten. Minnesstund med fika kommer infalla efter begravningen och hålls i församlingsgården i kretsen av de närmaste. Det innebär att om du inte får en inbjudan och inte har något släktskap är du tyvärr inte inbjuden till minnesstunden.
Handrosor (de rosor man lägger på kistan) ska gå i vitt eller rött, då utsmyckningen kommer vara i rött och vitt och tillhandahålls av den personen i fråga som kommer. Begravningsannonsen kommer ut i VK och VF på lördag. Inbjudningarna till minnesstunden kommer nästa vecka.
Den allra sista bilden med mig och mamma... och det kommer alltid att vara så. Vi kommer aldrig se henne äldre än såhär...
Behöver jag säga att allt känns helt overkligt och att jag är illamående precis hela tiden? Trots det så går det ändå rätt bra, det är skönt att det mesta av det praktiska är klart och färdigt... Kommer dock kännas hemskt med mammas dödsannons i tidningen, det är som att det blir mer verkligt på något sätt...
<3
Förvirring
Det är konstigt att planera en begravning. Vilken kista? Vilken gravsten? Hur ska det se ut? Vilken musik? Ska man ha röda eller vita handrosor? Vilka får komma på minnesstunden? Fika eller smörgåstårta? Ska man ha ett unikt inslag eller hålla en standardbegravning?
Så otroligt många svåra frågor i ett scenario som känns alltmer ofattbart. Det känns som att det är lite mer overkligt för varje dag som går. Lite konstigare, lite skummare. Lite mer förvirrat, lite mer ledsamt. Drömmer drömmar om mamma, både bra och dåliga. Jag börjar på något sätt tappa kontrollen över vissa saker. Glömmer sådant folk sagt, vet inte själv vad jag svarar och tappar bort mig mitt i meningar. Vet varken vad jag ska säga eller vad jag sagt.
Vi får låta tiden gå, det blir kanske bättre... någongång...
Att förlora sin mamma
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, göra eller känna. Allt jag vill är att ha tillbaka min mamma. Jag vill kunna plocka upp telefonen, ringa och bara säga att jag älskar henne sådär som jag brukade göra. Jag vill ligga nära i soffan, prata alldeles för mycket, stryka på hennes hår, skratta åt dåliga skämt, värmas av mjuka kramar.
Jag kommer aldrig mer få göra det. Jag kommer aldrig mer få prata med min mamma, jag kommer aldrig mer känna hennes värme, aldrig höra henne säga att hon älskar mig. Aldrig få ringa när jag är som allra mest ledsen. Men det allra värsta av allt är att mina barn aldrig kommer lära känna sin mormor. De kommer inte veta hur hon rörde sig, hur mjuka hennes händer var, hur vackert hon sjöng.
Det är så mycket tankar och känslor som rör sig i ett virrvarr fram och tillbaka. Jag kan inte ens säga att jag saknar henne än, det var så nyligt vi träffades. Jag är i en bubbla av luft, och det känns som att jag tittar på allt från en annan vinkel. På kvällen när jag inte kan sova tänker jag att det inte är sant, att det inte kan vara det. Att någon hittat på. Att det är en hemsk mardröm som snart tar slut, att när jag vaknar kommer allt vara som vanligt. Jag kan ringa till mamma, berätta att jag drömt att hon var död, gråta floder medan hon lugnar mig sådär som bara mamma kan, tröstande, smekande, säga att det bara var en dröm.
Men varje morgon är det en liten bit till av sanningen som uppdagas. Jag kan fortfarande inte ringa till mamma, jag kan inte prata med henne. Inget är bra, allt är kaos, allt är konstigt och jag sitter fortfarande i en vakuumbubbla och tittar på världen lite ovanifrån, inte så nära, lite på sidan om.
Det kommer skov av känslor. Ilska över att hon valde att lämna oss, besvikelse över hennes val, sorg över att hon är borta, skuld över vad man kunnat göra bättre men även lättnad att hon till slut har funnit frid och slipper ha ont. Det här var hennes val. Hennes enda och sista önskan. Hon valde ett liv utan oss, inte för att hon inte älskade oss utan för att hon hade svårt att hitta frid och älska sig själv. På ett sätt har hon det bra nu. Hon slipper ha ont, hon får vara med sin pappa, sin syster och sina syskonbarn i himlen.
På ett annat sätt är jag så jävla arg över att man är så förbannat feg, att hon inte hade lite mer att ge, lite mer att kämpa för, att hon inte såg det uppenbara. Att hon inte lyssnade på det vi sa, att vi älskade henne.
Imorgon börjar det praktiska, konstigt att man måste fixa saker och inte bara har tid för sorg...
Ta hand om de ni älskar, de försvinner när man minst anar det.
Jag älskar dig mamma och jag hoppas du har det bra i himlen! ♥
Nu är det dags...
... att ta tag i sitt liv igen! Nu jävlar ska jag bli smal, oavsett vilka hinder som dyker upp på vägen!
Se den, ta till er, reflektera
Inspiration
bildens källaMat- & sockerberoende för mig
Jag blir så arg på mig själv ibland, för att jag aldrig lär mig. Aldrig lär mig att jag inte KAN äta lagomt med socker eller kolhydratrik mat, det går alltid, alltid, alltid till överdrift. Massor med små receptorer i min kropp drar igång en hel drös med funktioner som säger "ÄT MER, ÄT TILLS DU INTE ORKAR MER" och jag faller för det varje gång.
Det här är något som styr hela mitt liv, som får mig att tvivla på mig själv och som får mig att tycka att jag är dålig. Om jag bara hade kunnat lägga det på en lagom nivå, det hade gjort det så mycket lättare. Men det kan jag inte. Hade jag levt själv och hamnat i en svacka så hade jag aldrig kunnat kontrollera mig det minsta, enda anledningen till att jag kan göra det är för att jag skäms om andra skulle se hur jag håller på.
Det är som att vara alkolist, man håller sig borta ett tag, står emot suget. Tänker till slut; jag ska bara ta en, en enda gör ingen skillnad... sen är man fast, vräker i sig tills man närapå kräks, stoppar i sig som att man aldrig skulle se mat/socker igen. Sen börjar det om. Suget sätter in, man ger upp och repeterar beteendet.
Det är jobbigt, oerhört jobbigt, att komma till insikt om att man har en beroendesjukdom och att hitta ett sätt att tygla den. Bara att komma till den punkten att man förstår att det man gör är onormalt tar lång tid - att förstå vad man ska göra åt det tar ännu längre.
Jag har kommit till den punkten där LCHF är lite av en livräddare för mig, en livsstil som lärt mig förstå det hemska beteendet jag haft under åren. Oftast går det hur bra som helst, jag äter strikt LCHF och mår super, kan välja att fuska vid vissa tillfällen och sedan är det bra så. Då är jag nöjd.
Men ibland kommer en svacka. Som nu. Där hela min värld kretsar kring kolhydrater och hur jag ska få tillgång till dem, när tankegångarna hela tiden smiter iväg mot mat och socker. Man ska äta för att leva och inte leva för att äta. Men just vid de här tillfällena är det tvärt om...
När det blir såhär tar det alltid några dagar för mig att inse vad jag håller på med, var det barkar iväg och sen får jag bara se till att stoppa det. Men jävlar vad svårt det är och satan vilken vilja som krävs. Jag hatar socker och mat. Ledsen för ett deppigt inlägg men that's just the way it is.
Puss på er! ♥
Det här är något som styr hela mitt liv, som får mig att tvivla på mig själv och som får mig att tycka att jag är dålig. Om jag bara hade kunnat lägga det på en lagom nivå, det hade gjort det så mycket lättare. Men det kan jag inte. Hade jag levt själv och hamnat i en svacka så hade jag aldrig kunnat kontrollera mig det minsta, enda anledningen till att jag kan göra det är för att jag skäms om andra skulle se hur jag håller på.
Det är som att vara alkolist, man håller sig borta ett tag, står emot suget. Tänker till slut; jag ska bara ta en, en enda gör ingen skillnad... sen är man fast, vräker i sig tills man närapå kräks, stoppar i sig som att man aldrig skulle se mat/socker igen. Sen börjar det om. Suget sätter in, man ger upp och repeterar beteendet.
Det är jobbigt, oerhört jobbigt, att komma till insikt om att man har en beroendesjukdom och att hitta ett sätt att tygla den. Bara att komma till den punkten att man förstår att det man gör är onormalt tar lång tid - att förstå vad man ska göra åt det tar ännu längre.
Jag har kommit till den punkten där LCHF är lite av en livräddare för mig, en livsstil som lärt mig förstå det hemska beteendet jag haft under åren. Oftast går det hur bra som helst, jag äter strikt LCHF och mår super, kan välja att fuska vid vissa tillfällen och sedan är det bra så. Då är jag nöjd.
Men ibland kommer en svacka. Som nu. Där hela min värld kretsar kring kolhydrater och hur jag ska få tillgång till dem, när tankegångarna hela tiden smiter iväg mot mat och socker. Man ska äta för att leva och inte leva för att äta. Men just vid de här tillfällena är det tvärt om...
När det blir såhär tar det alltid några dagar för mig att inse vad jag håller på med, var det barkar iväg och sen får jag bara se till att stoppa det. Men jävlar vad svårt det är och satan vilken vilja som krävs. Jag hatar socker och mat. Ledsen för ett deppigt inlägg men that's just the way it is.
Puss på er! ♥
Helgen
Har haft en helt suverän och superinspirerande helg med jobbet nere i Umeå, det kunde verkligen inte ha blivit bättre. Var ledig hela fredagen, besökte Spa of Sweden, träffade vänner på stan, myste med mamma på uteservering och låg vaken till sent på kvällen och kikade på film med Madelene.
Igår hade vi utbildning och visionsföreläsning, åt massa god mat och myste på med personalen. Senare på eftermiddagen åkte vi till Fortet som är "fångarna på fortet"- inspirerat med 26 celler, delade upp oss i lag och sprang omkring och skrattade och skrek som galningar i två timmar, helt sjukt roligt! När vi kom tillbaka hade jobbet hyrt sumodräkter så vi fick ytterligare en halvtimmes skratt där!
På kvällen skulle vi egentligen sitta ute i en trädgård och äta grillat men vädret satte stopp för det så vi flyttade in festen och åt supergod grillad oxfilé, potatisgratäng och drack bål och vin. Gick ut en sväng också men var trött så gick till där jag sov rätt snabbt och nu sitter jag på bussen hem, är i Piteå nu så det är bara en dryg timma tills jag får pussa på min kärlek! Har jobbat på att få igång min mage i helgen eftersom den varit lite krånglig så därför har jag käkat kolhydrater, funkar fint om någon ville veta, haha.
Hoppas ni haft en superbra helg också!
Kramar!
Igår hade vi utbildning och visionsföreläsning, åt massa god mat och myste på med personalen. Senare på eftermiddagen åkte vi till Fortet som är "fångarna på fortet"- inspirerat med 26 celler, delade upp oss i lag och sprang omkring och skrattade och skrek som galningar i två timmar, helt sjukt roligt! När vi kom tillbaka hade jobbet hyrt sumodräkter så vi fick ytterligare en halvtimmes skratt där!
På kvällen skulle vi egentligen sitta ute i en trädgård och äta grillat men vädret satte stopp för det så vi flyttade in festen och åt supergod grillad oxfilé, potatisgratäng och drack bål och vin. Gick ut en sväng också men var trött så gick till där jag sov rätt snabbt och nu sitter jag på bussen hem, är i Piteå nu så det är bara en dryg timma tills jag får pussa på min kärlek! Har jobbat på att få igång min mage i helgen eftersom den varit lite krånglig så därför har jag käkat kolhydrater, funkar fint om någon ville veta, haha.
Hoppas ni haft en superbra helg också!
Kramar!
Påväg
Sitter på bussen till Umeå, rätt mysigt ändå. Har sovit halva vägen, vaknade precis innan Skellefteå och nu är det bara drygt en timme kvar tills jag är framme. Vi ska göra något hemligt med jobbet imorgon, som inkluderar oömma kläder och skor. Blir spännande att se vad de hittar på :D
Hoppas ni får en superfin helg!
Kramar
Hoppas ni får en superfin helg!
Kramar
Hej!
Shit vad ni hänger er kvar, fina trogna läsare ♥
Börjar äntligen återhämta mig från pollenallergin, ni ska bara veta hur hemskt det har varit. Återkommer inom en framtid på rikigt, ska bara hitta tiden och inspirationen, puss på er!
Börjar äntligen återhämta mig från pollenallergin, ni ska bara veta hur hemskt det har varit. Återkommer inom en framtid på rikigt, ska bara hitta tiden och inspirationen, puss på er!
Viktkurva
STARTVIKT 8 feb 2012:
89,9 kg
15 februari: - 3,8 kg (86,1 kg)
22 februari: - 4,1 kg (85,8 kg)
29 februari: - 5,3 kg (84,6 kg)
7 mars: - 5,6 kg (84,3 kg)
14 mars: - 6,6 kg (83,3 kg)
21 mars: - 7,3 kg (82,6 kg)
28 mars: - 8,3 kg (81,6 kg)
4 april: - 8,5 kg (81,4 kg)
11 april: (ingen vägning)
18 april: - 9,3 kg (80,6 kg)
25 april: - 9,7 kg (80,2 kg)
2 maj: (ingen vägning)
9 maj: (ingen vägning)
16 maj: (ingen vägning)
23 maj: - 10,8 kg (79,1 kg)
Delmål 1: - 9,9 kg (80 kg)
UPPNÅTT 26 APRIL!
Delmål 2: - 14,9 kg (75 kg)
MÅLVIKT:
- 17,9 kg (72 kg)
15 februari: - 3,8 kg (86,1 kg)
22 februari: - 4,1 kg (85,8 kg)
29 februari: - 5,3 kg (84,6 kg)
7 mars: - 5,6 kg (84,3 kg)
14 mars: - 6,6 kg (83,3 kg)
21 mars: - 7,3 kg (82,6 kg)
28 mars: - 8,3 kg (81,6 kg)
4 april: - 8,5 kg (81,4 kg)
11 april: (ingen vägning)
18 april: - 9,3 kg (80,6 kg)
25 april: - 9,7 kg (80,2 kg)
2 maj: (ingen vägning)
9 maj: (ingen vägning)
16 maj: (ingen vägning)
23 maj: - 10,8 kg (79,1 kg)
Delmål 1: - 9,9 kg (80 kg)
UPPNÅTT 26 APRIL!
Delmål 2: - 14,9 kg (75 kg)
MÅLVIKT:
- 17,9 kg (72 kg)
