För ett och ett halvt år sen började jag med LCHF, något som förändrade mitt liv radikalt. Jag säger inte att det här passar alla, men det funkar för mig.

Under 2008-2009 hade jag det riktigt tungt. Jobbigt hemma, jobbigt i skolan, många närstående gick bort och jag var på lika många begravningar under ett år som vissa är under tio år. Jag har alltid varit högpresterande i skolan och under den här tiden blev det riktigt tungt att hinna med allt, hinna med sig själv, hinna med sorgen, hinna med projektarbetet, hinna med pressen från andra, hinna med att umgås, festa och vara, hinna med livet överhuvudtaget.

För att få mer energi åt jag. Konstant och hela tiden. Tre mackor till frukost och ett stort glas oboy, en godispåse eller Twix/Daim på förmiddagen, massor med mat till lunch (ofta Max eller liknande för att skolmaten var så dålig). Mackor efter skolan, sen två enorma portioner middag, ofta kakor till efterrätt. Kvällsfika, chips eller godis på kvällarna.

Såhär såg mina dagar ofta ut. Jag märkte att jag gick upp i vikt. Min hud brast, mina bröst blev enorma och min övriga kropp likaså. Men när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta, jag tänkte att ”Nu har ju magen ändå bristningar till hälften, vad gör det om resten också spricker?”. Och sådär fortsatte det. Jag kunde inte ha några kläder, hatade att gå på stan.

Sista gången jag vägde mig var påsken 2010. Då stod vågen på 91,5 kg.
När jag ser på mina balbilder (juni 2010) kan jag inte förstå hur jag kunde låta det gå så långt. Jag gick upp 20 kg under den här perioden. På bara ett år hade jag lastat på min kropp tjugo extra mjölkpaket. Det är en tung last att bära.

Sommaren 2010 flyttade jag till Luleå, själv. Under de första månaderna åt jag för att jag var ensam. För att slippa tänka på ensamheten, typ. Gick upp ytterliga ca 5-7 kg under tre månader, vägde mig som sagt inte men man märker på kläder och genom att se på sin kropp. Jag kunde trycka tre chipspåsar med dip i veckan. Lätt! Om det fanns kvar något i chipspåsen och blev äcklad (man blir lätt det efter nästan en hel chipspåse på typ 20 minuter), spolade jag vatten i dem innan jag kastade bort dem för att jag inte skulle plocka upp dem ur sopkorgen och äta nästa dag. Så sjukt var det. Jag vägde nog nästan 100 kg.
Vändningen kom när jag var på kalas i början av september 2010. Det fanns otaliga sorters kakor, bullar och cupcakes, flera olika sorters cheesecake och tårta. Jag åt av ALLT. Verkligen ALLT. När jag kom hem den kvällen ville jag spy, jag mådde fruktansvärt dåligt och grät, kroppen skakade av allt socker och magen var som en enda stor klump.

Vid det tillfället klev jag ur mitt skal och insåg vad jag låtit min kropp gå igenom. Jag såg mig själv utifrån. Jag var äcklad över vad jag gjort med mig själv. Och det fanns ingen annan att skylla på. Det var ingen som tvingade mig att äta, utan allt man stoppar i munnen åker in av egen fri vilja.

Det var då jag bestämde mig att nu får det vara nog. Konstant trötthet, överkonsumtion av mat och godis, grinighet, nedstämdhet och alltid ont i kroppen. Det var dags att byta ut det mot något annat. Jag bestämde mig från en dag till en annan, min dåvarande svägerska hade gått ner över 20 kg med LCHF och jag tänkte att kan hon, då kan jag också! Jag slutade tvärt med allt som hade med kolhydrater att göra. Det enda jag hade kvar i mitt liv i starkt kolhydratsform var ketchup ibland, eftersom ketchup var den smaksättare jag levde för.
Det var inte ens jobbigt, inte när man hade kommit till det stadiet att det inte fanns någon annan utväg. Det var det bästa som hänt mig. Visst, jag hade kvar beroendet till sockret och maten och gick med huvudvärk och skakningar i kroppen hela första veckan. Men jag hade inte en tanke på att fuska eller falla tillbaka, och jag visste ju att det var så kroppen reagerade. Det var som att avgiftas. Jag svettades floder. Men sen gick det över och piggheten kom som ett brev på posten. För varje dag blev jag piggare och piggare och hösten, som alla andra år varit den värsta perioden för mig, var då jag var gladare och piggare och mer energisk än någonsin!

Mitt mål var inte att gå ner i vikt egentligen. Mitt mål var att må bra. Därför vägde jag mig inte före och efter, utan jag såg på kroppen vad som hände istället. Jag kände efter. Jag jämförde mig själv med hur jag vägt och sett ut tidigare perioder i livet och kunde därefter säkerställa att jag gick ner och ungefär hur mycket. På mindre än tre månader tappade jag ungefär 15 kg. Mitt första mål var att äta LCHF tills pappa kom hem från Afghanistan (slutet av november 2010) och jag skulle åka och hälsa på honom hemma i Västerbotten. Jag ville att han skulle se hur fin jag var och hur bra jag mådde.

Det var efter det jag började återinföra kolhydrater i kosten då och då, men jag åt ändå LCHF. Jag var ”periodare” och åt LCHF 95% av tiden och ”vanlig mat” 5% av tiden. Godis eller chips NÅGON GÅNG, men väldigt, väldigt sällan. Detta var från början av december 2010-mitten av mars 2011.

Gick fortfarande ner litegrann, men inte alls lika mycket. Innan jag fyllde 20 år åt jag strikt LCHF i 5 veckor och gick ner ytterligare ca 5 kg. Jag bakade över 400 kakor och bullar och åt inte en enda under den här tiden.
Efter mitt 20-års kalas började jag om på nytt med 95% LCHF och 5% vanlig mat, men det här med vanlig mat eskalerade mer och mer och under vissa perioder åt jag inte ens LCHF. Det var ungefär här jag började gå upp i vikt igen. Innan vi åkte till Bulgarien i september 2011 gjorde jag ett ryck igen, men det var bara i ungefär två veckor. Jag tänkte att när jag kommer hem igen så ska jag ta tag i det på riktigt.

När vi kom hem hade hösten kommit och tröttheten var ett faktum. För att klara av de mörka morgnarna åt jag kolhydratrik frukost följt av kakor på jobbet, följt av Max till lunch och sen spaghetti och köttfärssås till middag (endast exempel, men på ett ungefär). Jag hamnade i en ond cirkel IGEN där sockret var min drog. Från september har jag nog gått upp 10 kg, jag ska köpa en våg senare idag och se vad jag väger men det är hemligt för åskådarna/läsarna/familjen/min sambo tills jag känner mig mogen nog att berätta det.

Sen i september har jag inte lyckats upprätthålla LCHF mer än några dagar i taget, och att misslyckas gång på gång gör en frustrerad när man vet att man kan lyckas. Men nu är jag sporrad, taggad och peppad på att köra igång mitt nya liv och mitt första delmål är 11 maj, det datum vi åker till London. Jag vill kunna shoppa vad jag vill och kunna prova kläder utan ångest.

Följ gärna med på min resa och häng på om du vill det!  Bilder kommer dyka upp eftersom, och även en viktkurva så småningom.

Puss och kram på er!
/ Sofia