Måndag, dagen att börja på, eller?
De senaste misslyckade gångerna har jag alltid börjat med LCHF på måndagar, ni vet, veckans första dag, man har storhandlat, hunnit planera, man har kunnat svulla hela helgen, och svulla för mig är inte bara att äta sjukligt mycket mat utan även att trycka chips, godis, dip i mängder, gärna 1,5 liter cola lördag OCH söndag, frukt, göra dipstavar, käka en pizza och dricka öl. Bara för att man vet att man kan. Sen ska man inleda veckan med att ta bort allt det här (utom möjligtvis dipen).
Det-funkar-inte!
Man är sockerstinn så kroppen skakar, man mår illa, och man får "sockerbaksmälla" och vet ni vad kroppen tror att den måste botas med? Mer socker såklart! Så då tänker jag alltid i min söndersockriga hjärna att; "GUD VAD SUGEN JAG ÄR PÅ MAX IDAG". Och det där är det enda jag kan tänka på också, det är det enda som snurrar runt i min hjärna, Max, Max, Max, som en dålig skiva på repeat.
Och svag som jag är, och nedbruten som kroppen är av allt raffinerat socker den fått i sig dagarna före faller jag för det VARJE gång. Och om jag inte faller för det den dagen så är det det enda jag tänker på resten av veckan för att hjärnan har fått mig att koppla den här känslan till ett starkt begär, ett begär som inte släpper taget även om det går en, två, tre dagar, och jag går och köper ett Friscomål likförbannat... och gärna en chokladbit efteråt som grädde på moset.
SOCKERDJÄVULEN VANN IGEN!
Den här gången var det inte på samma sätt. Nu hade jag verkligen bestämt mig, och det var väl det som var den stora skillnaden egentligen. Jag såg det inte som att det var de sista dagarna jag hade på mig att äta de här sakerna. Det är ju egentligen helt sjukt att tänka så. Dränka kroppen i gift för att sedan avgiftas när det är som allra värst? Typ som en missbrukare som bestämt sig för att sluta droga en gång för alla och drar den största linan kokain han någonsin gjort bara för att han inte kommer få göra det igen. Jag skäms.
Den här gången hade jag varit i Prag fredag-måndag och jag hade bestämt att jag fick äta och dricka det jag ville där nere, och det gjorde jag, men i normala mängder. Jag hade också bestämt mig för att inte börja tisdagen efter jag kommit hem eftersom vi skulle handla på tisdag kväll. Och tisdagen förflöt som en vanlig tisdag, med vanlig mat. Inga snabba kolhydrater (iallafall inte i den mängd det brukar vara). Och på onsdagen började jag, idag är det torsdag. En vecka och en dag har förflutit och visst, det hade varit gott med ett Maxmål eller chips med dip, men jag har inget BEGÄR. Jag MÅSTE inte. Jag vet att jag tycker om det men det får ligga på förbjudetsidan tills jag känner att jag gått ner tillräckligt mycket och att det är värt det.
För ja, det kommer en tid när det är värt det. Jag älskar Friscomål på Max, och jag dreglar om jag tänker på OLW:s Sour Cream & Onion-chips med dip. Men då har jag tagit mig förbi mitt största problem, sockerberoendet, och då kan jag unna mig det IBLAND. Som någon klok människa sa; Göra 80% rätt 80% av tiden gör 99% av resultatet. Göra 80% fel 20% av tiden gör de övriga 1%.
Så, gott folk, onsdag är nog en bra dag att börja! Åtminstone för mig!
Kram ♥
Det-funkar-inte!
Man är sockerstinn så kroppen skakar, man mår illa, och man får "sockerbaksmälla" och vet ni vad kroppen tror att den måste botas med? Mer socker såklart! Så då tänker jag alltid i min söndersockriga hjärna att; "GUD VAD SUGEN JAG ÄR PÅ MAX IDAG". Och det där är det enda jag kan tänka på också, det är det enda som snurrar runt i min hjärna, Max, Max, Max, som en dålig skiva på repeat.
Och svag som jag är, och nedbruten som kroppen är av allt raffinerat socker den fått i sig dagarna före faller jag för det VARJE gång. Och om jag inte faller för det den dagen så är det det enda jag tänker på resten av veckan för att hjärnan har fått mig att koppla den här känslan till ett starkt begär, ett begär som inte släpper taget även om det går en, två, tre dagar, och jag går och köper ett Friscomål likförbannat... och gärna en chokladbit efteråt som grädde på moset.
SOCKERDJÄVULEN VANN IGEN!
Den här gången var det inte på samma sätt. Nu hade jag verkligen bestämt mig, och det var väl det som var den stora skillnaden egentligen. Jag såg det inte som att det var de sista dagarna jag hade på mig att äta de här sakerna. Det är ju egentligen helt sjukt att tänka så. Dränka kroppen i gift för att sedan avgiftas när det är som allra värst? Typ som en missbrukare som bestämt sig för att sluta droga en gång för alla och drar den största linan kokain han någonsin gjort bara för att han inte kommer få göra det igen. Jag skäms.
Den här gången hade jag varit i Prag fredag-måndag och jag hade bestämt att jag fick äta och dricka det jag ville där nere, och det gjorde jag, men i normala mängder. Jag hade också bestämt mig för att inte börja tisdagen efter jag kommit hem eftersom vi skulle handla på tisdag kväll. Och tisdagen förflöt som en vanlig tisdag, med vanlig mat. Inga snabba kolhydrater (iallafall inte i den mängd det brukar vara). Och på onsdagen började jag, idag är det torsdag. En vecka och en dag har förflutit och visst, det hade varit gott med ett Maxmål eller chips med dip, men jag har inget BEGÄR. Jag MÅSTE inte. Jag vet att jag tycker om det men det får ligga på förbjudetsidan tills jag känner att jag gått ner tillräckligt mycket och att det är värt det.
För ja, det kommer en tid när det är värt det. Jag älskar Friscomål på Max, och jag dreglar om jag tänker på OLW:s Sour Cream & Onion-chips med dip. Men då har jag tagit mig förbi mitt största problem, sockerberoendet, och då kan jag unna mig det IBLAND. Som någon klok människa sa; Göra 80% rätt 80% av tiden gör 99% av resultatet. Göra 80% fel 20% av tiden gör de övriga 1%.
Så, gott folk, onsdag är nog en bra dag att börja! Åtminstone för mig!
Kram ♥
Kommentarer
Namn: Tiny
Bra tips! Det var ett nytt sätt att se på saken tycker jag :)
Trackback
