Jag har alltid hatat att träna. När jag var liten blev jag tvingad att spela handboll för pappa tyckte jag var tjock. Jag hatade handboll. Jag var alltid sämst, är väldigt bollrädd, har ingen kroppskoordination och inget bollsinne. Men varje gång skulle jag dit. Varje gång var jag arg för att jag inte fick göra som jag ville. Varje gång funderade jag varför jag var tjock och varför jag var tvungen att göra något som jag inte tyckte var det minsta roligt. Jag skojar inte om jag säger att jag inte gjorde ett enda mål på en match i min handbolls-era. Inte ett enda. Jag var arg, hade mycket tankar runt min kropp och handbollsträningarna var alltid en pina för mig.

Till slut gav jag upp, struntade i vad pappa sa. Hur kan man för det första tvinga ett barn att göra något som barnet inte vill? Enligt pappa var det för att han själv var mobbad när han var tjock när han var yngre, och han ville inte att samma sak skulle hända mig. En bra tanke kanske, men lite fel sätt att lägga fram det på. Att säga till en åttaåring att "Du är för tjock, nu måste du börja träna" och "Du får sluta äta korv och ost på mackorna och ta mindre smör, ät skinka istället, det är mindre fett". Det sätter sina spår. Spår som är djupt rotade och som har fått mig att koppla träning till något jag MÅSTE göra. Inte något jag gör för att jag vill det utan för att jag är tjock och måste bli smalare. Det är den känslan som genomsyrar min kropp varje gång jag ställer mig på löpbandet, varje gång jag gör en maskin i gymmet.

Jag kämpar och kämpar för att bli av med den känslan, för jag vill verkligen tycka om att träna. Min andra hälft tränar oftast 5-6 dagar i veckan, och han gör det rent spontant, för att han mår bra av det och för att det gör honom glad. Jag vill också kunna känna så, att gå till gymmet är inget man måste göra utan man gör det för att må bra. Ibland kommer jag över barriären och kan faktiskt känna "Shit vad kul pass!" eller "Fan vad skönt att kunna öka farten på löpbandet", men det är när jag tränar två-tre dagar i veckan. Om jag hamnar i en svacka, som nu, då drar jag mig för att åka till gymmet. Jag fylls till brädden av känslan att vara dålig och inte kunna, jag får prestationsångest och det känns som att alla kommer titta när jag åker dit, jag är orolig att jag ska vara tillbaka på ruta ett. Att allt jag kämpat hittills är meningslöst, och jag hatar den känslan.

Men jag ska kämpa, problem är till för att lösas och nu har jag ett nytt gym och helt andra förutsättningar att lyckas. Här kan jag träna när jag vill, hur länge jag vill och behöver aldrig känna att jag är styrd av öppettider. Jag ska prova på nya pass, jag ska hitta en träningsform som passar mig och jag ska se till att vända det till något bra. Jag ska komma in i att spontant gå till gymmet två dagar i veckan och jag ska inte ha ångest över att göra det. Jag ska tänka att jag gör det här för att må bra, inte för att bli smal. Jag gör det för att stärka min kropp och mitt självförtroende, jag gör det för att bli en piggare och friskare människa. Jag vet att det blir svårt, men man måste ju satsa för att vinna, eller hur?

Jag och mitt hjärta i Bulgarien, ska ni stärka ert förhållande ska ni ta såna här bilder, jag höll på att dö av skratt under tiden. Jag älskar dig och är så glad som har dig som kan stötta mig och ge all den kärlek jag behöver. Du är mitt allt ♥