Mitt liv håller på att ordna upp sig.

I flera veckor har jag gått och varit trasig inombords, haft en inre stress som gnagt och gnagt och inte velat släppa, jag har hakat upp mig på småsaker, varit irriterad och layed back, klagat på minsta lilla som varit fel och inte riktigt vetat vilken knapp jag ska trycka på för att det ska ordna upp sig. Min kropp krisade ihop sig och två dagars migrän och eksemattack över hela kroppen gjorde att jag verkligen förstod att jag måste göra något radikalt för att det skulle bli bättre.

Jag började sortera i mitt huvud, fixade det som kunde fixas, ransonerade bort det jag absolut inte kunde göra något åt just då och filosiferade över allt det andra. Ett givande samtal med fina medarbetare senare släppte proppen och jag insåg - vid just det tillfället - att det inte är jobbets fel, inte någon annans fel, inte min mammas fel, inte mitt eget fel.

Det är mitt förflutnas fel. Saker som hänt och som jag varit med om som gjort att jag inte kan prestera till hundra procent på andra plan. Saker som ligger som olösta gåtor i magtrakten och tynger ner mig, saker jag borde tagit tag i och pratat om för så länge sen. Som hämmar mig i mitt vardagliga liv, som hindrar mig från att vara den personen jag vill vara. Som gör att jag tvivlar på mig själv fast jag vet att jag inte borde. Som gör mig osäker, negativ och inåt. Som - trots att jag alltid varit den snällaste personen i världen - fått mig att säga saker jag aldrig skulle yttra annars.

Jag har bestämt mig för ett nytt liv på alla plan. Att lägga om kosten var en första sak, en stor dörröppnare till allt det andra. För när jag hittade lösningen till mina problem till mat gjorde det att jag började reflektera över när och varför problemen kom. Sen började hjulet snurra, efter alldeles för lång tid. Att jag fick ut min första frustration fredag kväll är bara ett litet steg på vägen mot återhämtning.

Missförstå mig inte - jag mår bra, jag är glad och jag trivs med mitt liv i det stora hela. Men det är små pusselbitar som fattas som jag behöver få hjälp med och det kommer jag få nu. Jag är inte sjuk, själsligt och kroppsligt är jag starkare än någonsin och jag känner verkligen att jag fått tillbaka livsglädjen de senaste dagarna. Jag har stora förhoppningar och drömmar inför framtiden, och att få dela dem med en person man verkligen älskar av hela sitt hjärta är det bästa som finns. Utan Erik hade inget någonsin gått. Vem hade peppat mig och stöttat mig och bara varit där? Stått ut med mitt fräsande och snäsande och hållit om mig varje kväll ändå? Jag älskar dig otroligt mycket och det kommer jag aldrig kunna sluta med. Jag hoppas att du kommer vara min livskamrat, jag vet att du är min bästa vän.

Ni får ursäkta för det känslodrypande inlägget mitt bland allt det andra, men jag måste få ur mig det. Ha något att läsa om sex månader och inse att jag kommit från allt det här, att jag tagit tag i mitt liv och fått perspektiv på saker och ting. För bloggen är ju min lilla ventil där jag kan skriva vad jag vill och det är det som är så fint. Ett andrum när hjärnan är lite kaos.

Som sagt, var inte oroliga för mig utan gläds hellre med mig att det äntligen börjar ordna upp sig. Jag mår så mycket bättre nu. Kram på er ♥