Ibland gör varje tanke så ont, kroppen smärtar och andetagen försvagas, som att någon ställer sig på bröstet och trycker till med hela sin kroppstyngd. Som att revbenen ska knäckas och hela jag ska gå itu.

Det händer så sällan numera, panikångestattacker existerar nästan inte i min värld längre. Men ibland, idag till exempel, kommer det tillbaka. Hela världen försvinner i ett enda svart hål, det enda jag kan se är mina misslyckanden i livet, hur värdelös jag är. Jag förstår inte varför jag inte kämpar hårdare, varför jag inte ger mer. Tårarna sprutar och mina ben blir så svaga att jag måste sätta mig ner. De som varit med om det vet vad jag talar om, de som inte vet hoppas jag aldrig behöver veta.

Det är ren och skär smärta och självförnekelse, där bara de mörka sidorna letar sig fram. Ingenstans finns ljus i det becksvarta hålet, det finns bara sår, minnen och vidriga tankar. Jag ser mig själv som det största misslyckandet, den minst värda individen, jag kan inget, jag vet inget.

Det "lustiga" med det hela är, att det kan komma från ingenstans. Det smyger sig på en och triggas igång av den minsta händelse, (som att jag hade slut pengar på kortet förut idag, även om jag har mer pengar på ett annat konto) och det rotar sig längst inne i hjärnan och sprider sig som en infektion genom hela kroppen. "När bägaren rinner över" som man brukar säga. När massa händelser samlas på hög och man inte tar sig tid att bearbeta dem. Det är då det slår till med full galopp.

Nu har jag lärt mig hantera det, någorlunda iallafall. Jag vet att någonstans hittar jag ljus, i något hörn finns det vackra. Det är bara att vänta, låta tårarna spruta och självdestruktiviteten försvinna, så känns det bättre sen. Jag har haft ett riktigt jävla skitliv, även om man inte kan tro det. Har inte tänkt gå in på detaljer men de nära mig vet. Jag skriver inte det här för att få medlidande, jag skriver det inte heller bara för min egen skull. Främst för att andra ska förstå, inse och reflektera. Och kanske känna igen sig och dela med sig.

Nu mår jag bra igen, efter 40 minuters bölande. Jag inser att livet kanske inte är skit, att jag faktiskt är ganska duktig och att jag är psykiskt stark. Men det är så himla svårt att se när allt är becksvart omkring.