Att förlora sin mamma

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, göra eller känna. Allt jag vill är att ha tillbaka min mamma. Jag vill kunna plocka upp telefonen, ringa och bara säga att jag älskar henne sådär som jag brukade göra. Jag vill ligga nära i soffan, prata alldeles för mycket, stryka på hennes hår, skratta åt dåliga skämt, värmas av mjuka kramar.

 

Jag kommer aldrig mer få göra det. Jag kommer aldrig mer få prata med min mamma, jag kommer aldrig mer känna hennes värme, aldrig höra henne säga att hon älskar mig. Aldrig få ringa när jag är som allra mest ledsen. Men det allra värsta av allt är att mina barn aldrig kommer lära känna sin mormor. De kommer inte veta hur hon rörde sig, hur mjuka hennes händer var, hur vackert hon sjöng.

 

Det är så mycket tankar och känslor som rör sig i ett virrvarr fram och tillbaka. Jag kan inte ens säga att jag saknar henne än, det var så nyligt vi träffades. Jag är i en bubbla av luft, och det känns som att jag tittar på allt från en annan vinkel. På kvällen när jag inte kan sova tänker jag att det inte är sant, att det inte kan vara det. Att någon hittat på. Att det är en hemsk mardröm som snart tar slut, att när jag vaknar kommer allt vara som vanligt. Jag kan ringa till mamma, berätta att jag drömt att hon var död, gråta floder medan hon lugnar mig sådär som bara mamma kan, tröstande, smekande, säga att det bara var en dröm.

 

Men varje morgon är det en liten bit till av sanningen som uppdagas. Jag kan fortfarande inte ringa till mamma, jag kan inte prata med henne. Inget är bra, allt är kaos, allt är konstigt och jag sitter fortfarande i en vakuumbubbla och tittar på världen lite ovanifrån, inte så nära, lite på sidan om.

Det kommer skov av känslor. Ilska över att hon valde att lämna oss, besvikelse över hennes val, sorg över att hon är borta, skuld över vad man kunnat göra bättre men även lättnad att hon till slut har funnit frid och slipper ha ont. Det här var hennes val. Hennes enda och sista önskan. Hon valde ett liv utan oss, inte för att hon inte älskade oss utan för att hon hade svårt att hitta frid och älska sig själv. På ett sätt har hon det bra nu. Hon slipper ha ont, hon får vara med sin pappa, sin syster och sina syskonbarn i himlen.

 

På ett annat sätt är jag så jävla arg över att man är så förbannat feg, att hon inte hade lite mer att ge, lite mer att kämpa för, att hon inte såg det uppenbara. Att hon inte lyssnade på det vi sa, att vi älskade henne.

 

Imorgon börjar det praktiska, konstigt att man måste fixa saker och inte bara har tid för sorg...

 

Ta hand om de ni älskar, de försvinner när man minst anar det.

 

Jag älskar dig mamma och jag hoppas du har det bra i himlen! ♥

 

<3

Svårt att hitta rätt ord men jag vill bara säga: Sofia, jag tänker på dig och önskar dig all kraft och styrka. Många kramar, du fixar det här.!

Åh Sofia, ja vad säger man..allt man säger låter så där lagomt dumt..men du ska i alla fall veta att det är helt normala känslor du upplever. Stor kram!

<3

Sofia. Jag tänker på dig och är så ledsen för din och de dinas skull. Kramar
monica

Älskade, älskade vän! Jag vet knappt vad jag ska säga eller skriva, gråter jag också - för er och för att vi förlorat en OTROLIGT vacker människa!

Du ska veta att det är helt okej, och rätt att känna sig och vara svag. Men framförallt att visa alla känslor. Man behöver inte och ska inte behöva vara stark när något sånthär händer!
Jag älskar dig Sofia och ring om det är nått!! <3

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget, men känner ändå att jag vill dela med mig av mina minnen av Anna.
Jag kände inte Anna så länge. Vi träffades i vintras via gemensamma bekanta. Första gången så hamnade vi nästan direkt i en diskussion om musik. Vi hade rätt lika musiksmak visade det sig. Jag upplevde henne som en varm och glad människa och vi kom väl överens.
Nästa gång jag träffade henne så kom barn på tal. Hon nämnde då hennes egna barn och det var uppenbart att hon älskade er alla.
Min senaste kontakt med henne var via mail. Hon var i Turkiet och hon berättade att hon njöt av livet som det var då.

Jag kommer att sakna henne och mina tankar går till er, hennes älskade barn.