Jag lever

Dagarna går i ett nu, flyter ihop, rusar iväg. Den första veckan var den längsta i mitt liv, de här två sista har bokstavligt talat bara försvunnit. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Vaknar glad, somnar ledsen, vaknar ledsen, somnar glad, försöker andas och göra klart saker mittemellan. Pratar med människor, struntar att prata med människor, svarar på mail, svarar inte på mail. Tänker att jag ska göra saker, hittar inte energin. Får plötsligt energi, gör massor. Bakar bullar, spelar kubb, gråter floder, solar, funderar och tänker, städar, syr, tvättar, är glad, pussas och kramas, gråter igen, lagar mat, skrattar.

 

Om jag bara kunde säga, om ni bara kunde veta, hur mycket det är att göra, hur mycket det finns att göra. Men som människa räcker man till bara man bestämt sig för att göra det. Vi kanske inte alltid hinner allt, men vi hinner mycket. Vi gör tillräckligt ändå, det är bara att acceptera att man är mänsklig.

Begravning på fredag, gruvar mig otroligt.

 

Det är nu det börjar bli jobbigt på riktigt, vissa stunder förstår man att det faktiskt hänt, hon kommer inte tillbaka. Igår när jag bakade visste jag inte hur länge degen skulle jäsa, skulle precis ringa mamma och fråga... ja, det gick sådär. Grät floder, skrek åt henne att komma tillbaka, var arg och otroligt uppgiven och ledsen. Sen blev det bättre, degen blev super och bullarna perfekta, och då var jag glad för jag tänkte hur stolt mamma varit över att jag bakat så fina bullar... med mycket smör, kanel och socker så de är geggiga inuti när man äter.

 

Mamma, jag älskar dig, för alltid ♥

 

 

 

 Kanske den sista bilden som någonsin togs på mamma... hon hade varit på stranden hela dagen och kom direkt till mitt boende i Umeå när jag hade utbildningen. Vi bestämde oss för att äta middag på stan och mamma ville ju inte ha på sig kläderna hon haft på stranden. Jag fixade hennes hår sen lånade hon min tunika och sa sådär som hon alltid sa (ni som kände henne vet): "Nämen, det är ju guldknappar på den här, då kan jag ju inte ha mina silverarmband på mig." och jag skrattade åt henne och sa att det kunde hon visst. Och det hade hon.

hej Sofia , du känner inte alls mig tror inte ens vi träffats men jag kände och umgicks en del med din fina mamma , hon var en fantastisk människa och vi hade åtskilliga kvällar med surr där vi löste alla problem i världen ,sen hade vi fantastiskt kul tillsammans hon var en fantastisk vän
vill inte alls tränga mig på i din blogg men Anna pratade så mycket om dig och din blogg som hon ofta satt hos mig och läste och visade bilder du lagt om din resa genom livet
hon verkligen älskade er barn och va så stolt över er
jag saknar henne oxå massor hon var en fantastisk vän som lämnar ett stor tomrum hos mig
önskar er all lycka i framtiden
mvh Annette

Du är så stark Sofia. Försök bara att inte ha för höga krav på dig själv, ta dagarna som de kommer. Vi ses på fredag <3
(P.S. Älskar din blogg, den är grym!)

Åååh älskade vän, skulle ge allt för att få krama om dig nu! Love you och jag finns om det är något - alltid och oavsett vad! <3

Jag träffade din mamma vid några tillfällen under sista året.
Då jag såg er dödsannons i tidningen att hon döt slets mitt hjärta itu

Då sa mitt hjärta nej, inte kan en sån ängel ha blivit hemkallad. Tyvärr då jag har läst din blogg o sett hennes bilder...fan vad livet är orättvist...en sån fin mäniska som din mor är o förblir änglalika...hon var livet självt o jag gråter för full hals att världen har misst en sån ängel som din mor... kramar frän en av din mors vänner